Igår, söndag, blev det äntligen grönt ljus på att få röra sig i den stora nationalparken Les Calanques. Äntligen skulle vi få klättra, precis som för 18 år sedan, ja det var verkligen 18 år sedan vi var här, känns overkligt länge sedan. Vi planerade att gå ut på eftermiddag/kväll pga värmen. Låg vid poolen och latade oss till fyratiden. Sen en sen lunch och iväg med bilen mot Morgiou. Jag hade läst i föraren att vi kunde ta oss med bil nästan hela vägen fram, gå i 5-10 minuter och ha en massa fina leder i 5-7 klassen. Så det bar av genom slingriga vägar i bergen, genom Marseilles utkanter, förbi ett fängelse (!) och genom trånga gränder. Sen till slut skog och natur och… stop. Vägen avstängd sommartid. Sur vakt lade fingrarna i kors och utstötte “ferme” mellan pressade läppar. Ca 4 km kvar till vårt mål alltså. Vi plockade ur all utrustning och började gå men gav upp efter 10 min i värmen och när vi insåg att vi skulle behöva gå över en topp innan vi skulle ner till vattnet igen. Besvikna (eller mest jag kanske) vände vi tillbaka till bilen. Slingrade oss tillbaka mot Cassis. Jag letade febrilt i föraren, fanns det något mer lika lättillgängligt. Klockan var dessutom redan 6. Hittade ett ställe till som verkade bra men inte helt lätt att förstå vägbeskrivningen. Söder om cassis ligger ett stort massiv. Vi slingrade oss upp, hittade ett ställe där den möjligtvis kunde vara. Jag och Laban gick ut och tog en stig nerför berget och där såg vi klipporna. Äntligen. Vi sprang, hoppande tillbaka, hämtade Peter och utrustning.
Det blev en mycket fin kvällsklättring. Korta fina leder i kvällssolen.
Hann precis hem till vm-finalen 🙂