Bilsemester i Taiwan, det borde väl vara något tänkte vi. Bor man  Hong Kong så ligger Taiwan bara en dryg timme bort med flyg. Flygen mellan Hong Kong och Taipei lyfter nästan en gång i halvtimmen. Så under Labans spring-brake hade vi bokat in sex dagar hos grannlandet i öst. Denna gång med Cathay Pacific vilket gjorde att hela familjen fick åtnjuta launch-livet på flygplatsen tack vare Peters frekventa resande med jobbet.

Framme i Taipei var det dags att hitta hyrbilen. Efter lite letande bland terminaler hittade vi hyrbilsföretaget och en liten nätt kvinna visade oss ut, småspringande, till en väntande svart Lexus som tog oss till själva hyrbilen. Nej vi hade inte hyrt en Lexus, vilket Peter muttrande insåg när vi parkerade bredvid en liten Toyota Yaris. In och visa körkort, skriva papper med mera i ett spartanskt inrätt hyrbilskontor, tänk att alla sådana små ställen ser exakt lika ut i hela världen oavsett företag. Upplevelsen kryddades dock av att killen bakom disken härmade min svenska när jag rabblade mitt lokala telefonnummer till Peter. Ja på riktigt, han imiterade fnittrande min sifferharang som värsta kocken i mupparna. Där fick jag för alla gånger jag i larvat mig och försökt imitera kinesiska.

Vi hoppar över Taipei

Vårt första bokade hotellrum, eller mer pensionat, var i lilla Jiufen. En gammal gruvstad lite öster om Taipei nära havet. Tydligen ska filmen Spirited Away vara inspirerad av denna pittoreska lilla plats. Vårt pensionat låg i den äldre delen. Bilen togs hand om på en parkering en bit från pensionatet. Parkeringssystemet byggde på att man lämnade sin nyckel i låset och betalade 200 TWD till en gravid kvinna. Pensionatet låg nära parkeringen och vi knackade på. Ingen där. Men en handskriven lapp på dörren med ett telefonnummer gav en viss ledtråd om hur vi skulle göra. Peter ringde och en liten man kom springande från andra sidan gatan. Han visade oss vårt rätt stora men märkliga rum. Två stora sängar med sänghimmel, soffa och soffbord överdragna med tunna tygdukar. Inga fönster. Längs väggarna hade man målat ett staket, som om man ville på något sätt framkalla känslan av att sova i en hage. Prylar överallt, lite som att bo i en loppis längs en sörmländsk väg. Badrummet hade dusch men inget drapperi, men väl ett par plasttofflor utanför som man kunde plaska omkring i efter någon duschat. Well, det verkade helt och rent.

Klättring på schemat

Vi vaknade upp till en strålande dag. Frukost nere hos pensionatvärdparet bestående av bredda mackor med skinka, ost, sallad och jordnötssmör. Antagligen en Taiwaneisk tolkning av västerländsk frukost. Ner och hämta bilen, som stod fint parkerad längs vägen och iväg längs slingriga vägar och vackra vyer till Long Dong, ett klättermacka vid havet. En heldag med massor av fantastisk klättring och picnic vid havet.

Tillbaka i Jiufen på kvällen letade vi med hjälp av TripAdviser upp en bra restaurang. Inte helt lätt att finna en rejäl restaurang i området. De flesta matställen bestod av hål-i-väggen-snabbmat bestående av fiskbollar, nudlar, stora grytor med oklart innehåll. Men vårt restaurangbesök blev ok. Ett litet ställe inrett som en tysk alpstuga med goda dumplings och risrätter.

Ingen klättring i regn

När vi vaknade upp på tisdagsmorgonen regnade det rejält. Inte för att vi på något sätt såg det från vårt rum, utan fönster, men när vi tassade ut i korridoren, bort till ett fönster insåg vi att dagens klättring skulle bli inställd. Vi ändrade snabbt våra planer, hoppade över den ”fantastiska” frukosten och körde in till Taipei istället. Började med en brunch på ett australienskt ställe nära 101 Taipei. Hungriga var vi proppmätta blev vi. Heldag i Taipei där vi checkade av ett gäng to-do-in-Taipei. Avslutade med en grym middag på en Omakase-restaurang, dvs där man ur en meny väljer en summa pengar att göra av med per person. Sen bestämmer kocken vad man får, främst sashimi. 9 rätter letade sig ner i våra magar och matupplevelsen klättrade absolut upp på min fem-i-topp-lista.

Vidare söderut

Dags att dra vidare. Även denna morgon hoppade vi över frukost, ingen högoddsare kanske, det trevliga värdparet hivade istället över en flaska vin… istället för frukost. Inget konstigt alls. Även denna dag bjöd på grå himmel och regn. Lite tråkigt eftersom vi skulle åka längs kusten hela vägen till Taroko National Park och vägen dit ska tydligen vara en av världens vackraste. Vi bestämde oss för att åka en bit innan vi stannade för frukost. Vi hade en slags bild framför oss att hitta ett litet mysigt cafe längs vägen, kanske vid havet. Och som en skänk från ovan dök en skylt upp om en marina och ett cafe. Vi såg liksom typ Bullandö sjökrog framför oss och körde ner. Hela området gapade tomt, ett köpcentrum låg helt öde och urblåst på affärer. Vi kröp sakta ner längs vägen och när vi gjorde en skarp högersväng för att åka vidare i det helt tomma marinaområdet dyker en liten kinesisk man upp, viftandes med armarna. Vi stannar och vevar ner rutan. Han kan ingen engelska, alls. Men vi inser att det kostar pengar att få åka ner i området… som är tomt. Inget konstigt alls… igen.

Vi vänder och åker hungriga vidare och börjar misströsta vad gäller att hitta ett mysigt litet kafe. Vid nästa lilla samhälle, som i stort sett bara bjuder på små hål-i-väggen-fiskbollar-style-restauranger och en 7eleven ger vi upp och bunkrar upp med plastinpackad mat på det sistnämnda. Hoppar in i bilen igen och åker en bit för att åtminstone hitta en vacker plats att äta på. Då, som genom ett under, dyker ett stort hus, likt ett stort Gasthaus upp på höger sida. Med en stor skylt, La Cuisine. Det kan ju inte vara dåligt. Vi svänger in. Parkeringen är tom, men vadå, vi är ju lite tidiga för en lunch och lite sena för en frukost. Glada i hågen släntrar vi upp till ingången. Det är ett ställe som lätt tar emot 300 personer, men innanför glasdörrarna sitter en ensam kinesisk kvinna och går igenom en pappershög med en miniräknare i högerhanden. Hon flyger upp från sin stol, vettskrämd när vi kommer in. Men det förbyts direkt i ett fantastiskt leende. Vips är hon på fötterna, visar oss till ett bord, sätter på, lite för högt, fransk musik på små PC-högtalare från -89, rotar i sin frys fram våfflor med grädde och jordgubbar, sirapstoast, kaffe, te och en färskpressad äppel-kivi-juice till Laban. Helt fantastiskt gott (man får ha i minne att vårt alternativ var en kasse 7eleven-bullar i bilen).

Vidare nedåt

Mätta och belåtna brummade vi vidare ner längs kusten. Vid femtiden var vi äntligen framme vid nästa pensionat. Beläget vid havet och bara 10 minuter från Taroko National Park. Ett nybyggt litet ställe med minst 8 hundar, en reception fylld med drivvedsskulpturer och en liten ständigt skrattande man som visade oss vårt rum. Fint rum på bottenvåningen med toalett och dusch vänt utåt mot stort fönster… så man fick ha rullgardinen nerdragen typ hela tiden… inget konstigt a…

Stranden var fin, även om vädret inte riktigt gjorde oss badsugna. Övrig omgivning bestod av öppna fält med lite hus placerade random. Inte direkt så att man knatade iväg till en stadskärna med restauranger. Men vi hade ju bil så vi drog igång TripAdviser igen och hittade ett ställe 15 minuter bort. Hungriga hoppade vi in i vår lilla Yaris och åkte dit. Vi kom till ett märkligt ställe, på väg att bli som en liten semesterort med hotell och restauranger men för tillfället mest byggnation och massor av hundar. Stället vi siktat in oss på var stängt på onsdagar. Och ja det var ju onsdag. Vinden tilltog och det började småregna. Jag panikslog på TripAdviser och ja, jo, jag hittade ett ställe till som verkade ok. Bara fem minuter bort. Vi gick dit, trotsade regn och vind. Det såg riktigt bra ut, folk satt där, perfekt. Vi gick in, fick ett bord, dreglade över menyn. Riktigt mysigt ställe också. Då kommer servitrisen fram och glatt meddelar att ikväll serveras ingen mat. Bara dricka och jo, vitlöksbröd kunde man få. Tomma i blickarna, reste vi oss och gick igen. Jag gav upp, vad i h-vete. Tog upp Googlemaps och sökte på McDonalds. Ytterligare 15 minuter bort med bil ligger staden Hualien och där fanns McDonalds. Vi åkte dit, men medan vi åkte gav jag TripAdviser en sista chans och ett lite bättre hamburgareställe dök upp. Perfekt, vi letade oss dit och äntligen fick vi oss en rejäl måltid. Hamburgare, pommes och en Budweiser. Så rätt, i Taiwan.

Taroko National Park

Denna morgon fick vi en frukost som var raka motsatsen till formfranskan i Jiufen. En tallrik fylld med lokala godsaker, dimsum, soppa, grönsaker, frukt, ägg mm. Idag skulle vi undersöka Taiwans kanske mest kända nationalpark, Taroko Canyon. Det regnade, såklart, men det skulle väl inte stoppa oss. Man tar sin in i parken längs en slingrig väg som följer Taroko Canyon, det är fantastiskt vackert, längs sidorna reser sig flera hundra meter väggar av berg och sten och nedanför bråkar floden sig fram. Vi bestämde oss för en hike, Baiyang Trail. Vacker och kort hike som går genom grottor och längs dramatiska vyer. En fika vid vattenfallen och sedan tillbaka. Regnet tilltog. Och där bestämde vi oss. Otroligt vackert ställe, men med det vädret skulle en längre hike bli svårt. Området i sig bjöd inte heller riktigt på den mysiga atmosfär som vi väntat oss inklusive kaféer och restauranger. Vi åkte tillbaka till pensionatet, checkade ut, brände inne 2 nätter, försökte förklara för skrattande mannen att vi var nöjda med rummet men inte vädret och drog till Taipei igen. Bokade ett lite lyxigare hotell i stadsdelen Ximending.

Äntligen god mat

Efter flera dagar i Taiwans landsort var vi nu tillbaka i storstan. Och även om Taipei är just en storstad så skiljer den sig rejält från Hong Kong. Ett lugnare tempo och färre människor. När det kommer till maten så är likheten med Hong Kong slående. Här kan du äta god mat från hela världen. Under fredagen i Taipei promenerade vi runt i olika stadsdelar, njöt av den luftiga miljön. Drack en kopp te i kulturområdet Huashan 1914 Creative. Åt Dimsum och senare Vongole på en riktigt bra italiensk restaurang.

Vi konstaterade att Taiwan är vackert, vädret är oberäkneligt, klättringen bra och den goda maten äter man i Taipei.