Det här var ju andra gången i Niseko, Japan. Med tanke på hur underbar vår första resa var så kanske man skulle aktat sig för att åka till samma ställe igen. Kan det bli bättre? Nja, det blev kanske inte bättre, men det blev annorlunda. Och annorlunda kan ju vara bra.

Stugan
Vi hyrde stuga igen, men denna gång lite närmare det större skidområdet Hirafu. Stugan var oxå mindre men också på något sätt mysigare. Kök och vardagsrum hängde ihop och det var supermysigt att hänga där, laga mat och titta på film. Vi är ju familjen långkalsong efter skidåkningen och njuter hellre av en kall öl hemma än på after-skin.

  

Snömängden
Sist vi var i Niseko var det något slags snörekord. Denna gång lite mindre snö när vi kom men fortfarande enormt mycket, och fin snö. Det snöade dessutom i stort sett varje dag och även om första dagarna mest bjöd på åkning i pisten så var det fin och bra snö. Vi var på plats i Hirafu när de äntligen öppnade upp grindarna för offpist och fick några riktigt fina åk.

Dagen med ett åk
När vi dagen efter tog oss till Moiwa, där offpisten är som bäst, var vi riktigt laddade. Vi tog den stora stolsliften upp, det märktes redan i liftkön att alla var laddade. Nu skulle det åkas i orörd snö. Vi kom upp, skidade ut mot offpistområdet och slängde oss ner i underbara backar. Det var fantastiskt. Lite blåsigt kanske men det gjorde ingenting, pudret yrde.

När vi kom nedför den sista biten och svängde upp mot liften igen var kön hyfsat lång. Men vi lät oss inte nedslås, det var ju värt varenda minut av väntan för att få åka utför i pudret igen. Vinden tilltog och det blåste oroväckande hårt. Bara de nu inte stänger liften. Vi kröp närmare vår tur och när vi precis stod med knäna mot pinnarna som släpper förbi till nästa stol kom två japanska liftgubbar och sa något på… ja japanska förstås… och satte ner två stora oranga pinnar som ett X framför oss. Vi bara gapade. Liften stängdes, vinden var för hård. Jag till och med bönade om att de bara skulle släppa förbi oss, vi vågade, vi var inte rädda för lite vind. Men icke, liften var stängd. Snopna, skidade vi bort till restaurangen. Åt lunch, tittade längande ut mot den blåsiga och snöiga vyn. Väntade. Men insåg tillslut att vi inte skulle komma upp mer denna dag.

Resten av veckan var bättre. Inga mer stängda liftar och trots mycket snöande och vind om dagarna så fick vi massor av fin åkning. Till och med sista dagen då det mot eftermiddagen var rätt uppåkt, även i offpistområdet, var det fantastisk åkning. Mitt och Labans sista åk blev grymt, nedför den mest tillgängliga offpisten pumpade vi ut det sista ur låren. Skogen såg uppkörd ut, inte mycket folk kvar i backen. Men när vi tog oss ner var snön mjuk och följsam trots högar och spår överallt.

Flyget hem
Som vanligt hade vi flygit till Sapporo och hade en hyrbil som vi tog oss till Niseko med. Vägen hem skulle flygas via Taipei men när vi kom fram till Sapporo så visade det sig att de bokat om oss på ett senare flyg från Taipei till Hong Kong. Väl i Taipei fick vi vänta i nästan 8 timmar. Men flyger man flott (alltså lågpris) så får man ju lite ersättning. Vi fick hela 50 kronor var för att kunna köpa lite middag i vår väntan på det sena flyget. Med lite modell strängare övertalning fick iallafall Peter dem att stå för taxiresan hem från flygplatsen när vi väl landade sent sent söndag kväll.