Även om det är hur skönt som helst nere på stranden så måste man ändå hitta på lite annat. Två utflykter till sedan ap-sejouren och dykningarna har gjorts. För ett par dagar sedan åkte jag, Peter, Laban och Calle iväg med moppsen och utforskade lantas vattenfall samt the tree cave. Moppe i 20 minuter söderut och sen in en bit rakt in i djungeln. Knappt 2 km vandring genom djungeln, kändes lite på riktigt, ja jag vet, värsta leden för turister men ändå, annorlunda mot Lill-Jans skogen iallafall. Halvvägs mot de mäktiga fallen låg en mindre grotta där träden trängt ner i den samme uppifrån. Som arkitektritade stolpar mitt i grottan. Några tyskar som också hittat dit varnade oss för jättespindeln som tydligen skulle finnas där. Laban och Calle lyste runt med sina bangkok-kvalitet-laserpekare. Jag plockade fram mitt multiverktyg, min iPhone alltså, tände ficklampsappen. Lös runt, och där inne i mörkret lös två ögon. Jag hojtade till och alla kom dit. Vi gick närmare och såg hela spindeln. En stor svart med röda ränder satt på väggen och kurade. Kanske stor som en hand. Min hand alltså, inte Dembo Toureys. Tog fram kameran. Tyskan som stod bredvid påstod att den kunde hoppa. Hmmm, gav kameran till hennes kille istället som fick smälla av ett kort.
Vi lämnade grottan och gick vidare mot vattenfallet, och efter en liten stund kom vi fram. Det var ett litet fall, ungefär som någon lagt en trädgårdsslang vid toppen. Men men, killarna duschade i fallet och det var svalt och skönt på tillbakavägen.
Vid mopparna hade det dykt upp elefanter, eller dykt upp och dykt upp. Det bar startstation för elefanttrekking, men nu var fanterna tillbaka. Det var skoj, grabbarna fick klappa snabel och mata de stora djuren.
Sen åkte vi hem. På vägen stötte vi på gamla vänner, aporna. De stod längs kanten å kikade. Vi stannade till och kikade tillbaka. Men då hände det saker, först två apor som kände att det var dags att… ja vad säger man… kramas. Sen en liten rackare som hoppade ut på vägen, kröp ihop, morrade och gjorde sig redo för attack. “Kör!!!” skrek Calle, och vi körde iväg. Ok, inte störa aporna när de kramas.